|
Fördämningen
Det var en stor, tung vestibul som stank av glömda själar.
Någon hade tappat ett etui som sa så mycket om hans liv.
Underifrån hördes ekot av ett liv, men jag var långt ifrån en blick.
Ventilerna brast. Vatten strömma' in.
Ventilerna brast och allt vatten strömma' in.
Jag sjönk till botten med ett stulet etui.
Jag sjönk i en tår mot mitt inre mål, och folket var samlat kring mig.
Jag slet mig till sans, med en del av mitt ord
när någon sa "här är det bäst man skingrar sig".
Vem var min vän, är det långt till himmelen?
Jag drogs sakta ner i virvlarna igen.
Ventilerna brast. Vatten strömma' in.
Ventilerna brast och allt vatten strömma' in.
Jag sjönk till botten med ett stulet etui.
|