|
Hon Sprang Vilse
Förd hit som virvelvind, hon var min & din.
Ett ansikte som sökte sött, ett ansikte med lust.
Men avundsjukan den log åt hennes hopp.
När marken som hon stod på blev till guld, fick vi känna skuld.
Hon sprang vilse i sig själv, men skratta glatt ändå.
Vi kunde aldrig ens förstå. Så hon sprang vilse i sig själv,
men hon fanns där som få.
Ändå, ändå...vad hjälper alla vackra ord nu?
Bortförd som farligt djur, det var deras tur.
Ett ansikte som sökte sött.
Ett ansikte med lust som tvingades att bli blind bakom nån dörr.
Då glädjen som hon flög i blev en strid dog hon utan frid.
Hon sprang vilse i sig själv, men skratta glatt ändå.
Vi kunde aldrig ens förstå. Så hon sprang vilse i sig själv,
men hon fanns där som få. Ändå, ändå...vad hjälper alla vackra ord nu?
|